Ingen av dem har sagt att de såg mitt författarskap komma. Ingen utom de två som anställde mig, tack vare arbetsansökan. Min vän Eva på Philip Morris 1991 (som senare jobbade på Bra Böcker där jag blev antagen med Sonjas sista vilja) är en av dem. (Jag har också några gamla klasskompisar som inte är förvånade.)
Andra tror nog bara att kan hon så kan de. Så svårt kan det inte vara om Hellberg har gjort det där.
Jag hade en svägerska en gång som definitivt trodde det. Hon läste gärna Joyce Carol Oats och såg lite svårmodigt ut över havet. Ni ser typen framför er. Min typ att litteratur gav hon inte mycket för. Hon skrev korta snitsiga inlägg på twitter, och att hennes talang än så länge inte lett till att hon skrev en bok handlade bara om tidsbrist.
Korta snitsiga inlägg på twitter och instagram säger inget mer än att man är bra på just det. Själv är jag är usel på kort och snitsigt.
Att kunna skriva en bok är till viss del talang, såklart, men mest är det en arbetsinsats.
Det jag tror att man måste ha fallenhet för (om man vill skriva kommersiell litteratur i alla fall) är att kunna berätta en låååång historia och intuitivt förstå hur man gör det så att en annan person fastnar i den. (Visst sitter många författare med block och penna och ritar kurvor för att se var och när dramatiken ska gå upp och ned, men jag tror och inbillar mig att det mer är en kontrollvariant som gör dem trygga än att de inte har det där i sig.)
Med det sagt. Man måste lämna det korta snitsiga om man ska skriva en bok, för om det är den stilen man vill berätta med så har man tröttat ut sin läsare efter en sida. En Copywriter är inte automatisk en bra författare. Och en författare är förmodligen en helt kass Copywriter.
Att jag ens tänkte på det idag, var för att en lägenhet dök upp i Solna, ungefär på samma adress som Philip Morris hade en gång i tiden.
Igår tänkte jag på (jag gör tydligen inget annat än tänker), att få – om ens någon av oss – skriver fantasifulla sagohistorier för vuxna, alltså typ om talande hajar och älvor (jag menar inte fantasy som ju bygger en helt annan värld). Vi är väldigt praktiska i vårt berättande. Det handlar om igenkänning mer än nya upplevelser. Skilsmässor och utveckling, snarare än att oj, där kom en stork med barnen.
På film funkar ju det där väldigt bra. Man kombinerar igenkänningen med fantasy. Senast jag såg det var i nya Avatar.
JAJA. Mitt huvud surrar av tusen idéer som det aldrig blir något av. Just nu redigerar jag en, ska skriva en (trean Fjällbacka), har börjat på en (första feelgood av två) ... och ytterligare en (ett eget Åsaprojekt).
Fart har jag bara fått på redigeringen, men gott så. Jag vill ha första kapitlet av tredje boken med mig till Kanarieöarna. Jag har 12 skrivdagar där, gånger 2000 är lika med 24 000. Då har jag lagt in en ledig dag. Det kan bli två halvdag till, och då har jag alltså 11 skrivdagar (är där i 13). 22 000. Jag vill att ordmätare ska stå på 25 när jag kommer hem, alltså vore det väldans bra om jag kan plita ned 3000 innan jag åker. Vi får se vad jag hinner.
Jag och mina siffror. Lika viktiga för mig som det är för någon annan att skissa upp den dramatiska kurvan. Det gör något med mig att ha en plan.
Vi som skriver är alla lite knäppa på olika sätt. Det vi har gemensamt är att vi klarar av jobbet. Vi snackar inte, vi gör. Annars blir det ingen bok, hur mycket vi än tror oss kunna skriva en.
Nu ska jag direkt åka och sola, och sedan jobba.
Tjohooo. Lördag. Bra dag, så här långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar